Detta är ett brev jag skrivit riktat till den personal som har ansvaret för Casper på skolan. Jag har inte lämnat det till dem ännu och jag vet inte hur de kommer att ta det. Men jag vill så gärna att de ska förstå hur det är att vara förälder till ett "jobbigt" barn. Kanske kan det hjälpa någon till ett bättre bemötande.
Känslor kring ett hjärtebarn
Jag skriver inte det
här brevet för att anklaga eller ge någon dåligt samvete. Jag
skriver detta för att jag tycker det är svårt att uttrycka mig i
tal och att då få med allt jag vill säga. Jag skulle vara väldigt
tacksam om Ni ville och orkade läsa det jag har att säga. Det kan
tyckas oviktigt för Er att veta hur jag känner som förälder, men
det skulle ändå kännas väldigt skönt för mig att Ni vet. Kanske
kan det på något sätt vara till gagn för Casper eller något
annat barn med svårigheter. Jag vill även att Ni ska veta att jag
tycker väldigt bra om Er alla på skolan och tycker att vi har ett
bra samarbete.
Att vara förälder till ett barn med ADHD, eller
vilket funktionshinder som helst för den delen, är ofta mycket
tungt. Jag vet redan detta av erfarenhet sedan tidigare då jag har
en dotter med en hjärnskada, en son med autism, en son med ADHD och
nu även Casper med misstänkt ADHD. Ibland undrar jag varför så
mycket skall lastas just på mig, men jag är övertygad om att man
bara får så mycket som man klarar av. Det finns stunder då jag tänker att jag måste vara en otroligt stark person som fortfarande ändå står upp och strider för mina barn, men lika många är stunderna då jag tror att jag är på väg att duka under. Jag slits hela tiden mellan hopp och
förtvivlan och den enda personen i hela världen jag vågar lita på
är mig själv och knappt det. Det är ensamt även fast jag har
familj som stöttar.
Att få beskedet att det kanske är något fel på
ens barn är inte roligt, barnen är ju det käraste man har och jag
skulle ge mitt liv för deras välmående. Det låter kanske som en
klyscha men det är sant. Just det här brevet handlar väl mest om
mina tankar kring Casper men varken mina tankar eller känslor är
särskilt mycket annorlunda nu än de varit kring de andra barnen som
haft det jobbigt under sin uppväxt. Idag har de barnen det så bra
de kan ha det men vägen dit har varit både lång och krokig. Jag
har fått höra de mest befängda och sårande saker om dem, t ex
detta från en rektor på en skola här i Eskilstuna. Hon sa,
angående min autistiske son, under ett EVK: >Är det verkligen
någon idé att satsa något på honom? >Kommer han någonsin att
lära sig något? Hur mycket förtroende tror Ni att man känner för
skolan när man som mamma får höra en sådan sak? Hur skulle Ni
själva känt om det var Ert barn man talade om? Jag lovar, det har
satt sina spår i mig. De orden är svåra att sudda ut. Han går
idag på Rekarneskolan och klarar sig ypperligt.
Som förälder till ett funktionshindrat barn går
man även omkring med mycket skuldkänslor. Man frågar sig ofta om
man gjort något fel, om man kunde gjort något annorlunda och varför
man överhuvudtaget satte det här barnet till världen. Man vet att
ADHD t ex är ärftligt, så man borde kanske tänkt annorlunda. Men
att tänka så är ju ingen hjälp och jag ångrar definitivt inget
av mina barn. Ingen människa på jorden har lärt mig så mycket om
livet som dessa underbara ungar och jag skulle inte vara den jag är
idag utan dem. Jag är oerhört tacksam att jag har fått den stora
äran och förtroendet att ha dem hos mig.
Det jobbigaste av allt kring allt detta med ADHD är
stämpeln barnet obönhörligen får med den diagnosen. Att alltid
får höra hur jobbig han är, att han slåss, att han sparkas, att
han spottas, att han skriker fula ord, att han aldrig gör som man
säger och att han inte visar någon respekt får en att vilja ge upp
och allt känns så hopplöst. Man blir även ledsen när saker går
tokigt och skulden automatiskt verkar läggas på ”den där jobbiga
ungen” även när man egentligen inte riktigt vet vad som hände.
Tyvärr får ju barnet då ett rykte som de tror de måste leva upp
till och de tror att all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet även
om den inte är bra.
Detta är en bråkdel av allt som snurrar runt i
huvudet på mig dagligen och det gör att jag går på något slags
”linking-home-mode”. Ingenting jag gör blir särskilt bra för
jag orkar inte till fullo fokusera på något speciellt. Det mesta
kretsar hela tiden kring det här barnet (läs Casper) och jag väntar
mig hela tiden att telefonen ska ringa för att det hänt något
tokigt.
Nu har ju inte Casper fått någon
diagnos ännu så ingen kan ju säkert säga att han verkligen har
ADHD, men det gör ju inte att hans skolsituation känns lättare,
varken för honom eller för oss som föräldrar. Det kanske låter
tokigt att säga det, men jag hoppas nästan att det verkligen är så
att han har ADHD. Då får ju mycket av hans beteende sin förklaring
och han kan kanske få hjälp med medicinering. Men det återstår
att se.
Jag tänker avsluta brevet här innan det blir en
hel roman av det. Jag har fått säga det jag ville och jag hoppas
att Ni orkade läsa det och ta det till Er.
Skrivet av: Mari Pettersson
